En diabeteslöpares dilemma.

När kroppen skriker: Stanna!! 

En vanlig löpartävling. Alla som springer, joggar eller lunkar fram då och då vet hur det känns när benen värker, hjärtat slår och man har fullt sjå att bara andas... att då även ha diabetes...? När kroppen skriker: Stanna! Lugna ner dig! och hjärnan säger: Nej då, lite till orkar du, kom igen, snart halvvägs sen blir det bättre... eller?

Jo, för mig är det så. Med ett problem: jag vet inte om det "bara" är trötthet och mjölksyra, kanske är det blodsockret som sjunker. Det känns som små stickningar i låren, domningar... kan det vara lågt socker? Hur länge till vågar jag springa, ska jag kolla med libren direkt eller efter den här backen. Nej, jag väntar. Fumlar upp lite socker bara, sen håller det ett tag till. Börjar jag se suddigt? det är nog bara att jag är trött, jag har ju inte glasögonen på mig. Eller... hur lågt är sockret egetligen?? Nej, jag borde nog kolla. 

Så här håller jag på, oroar mig hela vägen runt... trots att jag har min libre i fickan. Men jag är rädd att tappa den, tänk om den går sönder. Eller tänk om jag ser 2,4 på mätaren... nej, det är bättre att ta det sen. Efter målgång, då kan jag äta! 

Bra va? Nej, jag vet! Men jag lär mig nog. Tror jag...

/Annika